Hesekiel 2

I Guds Namn, Barmhärtigaste , Snällaste 

1  Han sa till mig: ”Människoson, res dig upp, så att jag kan tala med dig.” 2  När han talade kom ande in i mig. Den fick mig att resa mig upp, så att jag kunde lyssna på honom som talade till mig.

3  Han sa till mig: ”Människoson, jag sänder dig till Israels folk, till upproriska nationer som har gjort uppror mot mig. De och deras förfäder har syndat mot mig ända fram till denna dag. 4  Jag sänder dig till trotsiga söner med* hårda hjärtan, och du ska säga till dem: ’Detta är vad den suveräne Herren Jehova säger.’ 5  Och oavsett om de lyssnar eller inte – för de är ett upproriskt folk – ska de i alla fall inse att det har varit en profet hos dem.

6  Men du, människoson, var inte rädd för dem, och låt dig inte skrämmas av det de säger, även om du är omgiven av tistlar och törnen och du bor bland skorpioner. Var inte rädd för det de säger, och låt dig inte skrämmas av deras uppsyn, de är ju ett upproriskt folk. 7  Du ska framföra mina ord till dem oavsett om de lyssnar eller inte, för de är ett upproriskt folk.

8  Men du, människoson, lyssna på vad jag säger till dig. Bli inte upprorisk som detta upproriska folk. Öppna din mun och ät det jag ger dig.”

9  Då såg jag en hand som sträcktes ut mot mig, och det var en bokrulle i handen. 10  Han rullade upp den framför mig, och det var skrivet på både framsidan och baksidan. Sorgesånger, sorgedikter och klagan stod skrivna i den.

I Guds Namn, Barmhärtigaste , Snällaste