I Guds namn, Barmhärtigaste Varnaren,
-------------------
18|19|1|Därefter tog Job ( Satan ) till orda och sade:|
18|19|2|Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?!|
18|19|3|Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.!|
18|19|4|Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.|
18|19|5|Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,|
18|19|6|så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.|
18|19|7|Se, Jag* klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.**|
* här Jaget är metafor, Jag betyder: mina lärjungar som är ledare men nu utan ära för de har avslöjats
** han pratar om sin framtid, nu när han ser att slutet är nära ville han rätta till sina lärjungar men förgäves, för Hans vite ska mångdubblas..
18|19|8|Min väg har han ( Gud ) spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.|
18|19|9|Min ära har han ( den som har avslöjat honom ) avklätt mig, och från mitt huvud ( metafor ) har han tagit bort kronan.|
18|19|10|Från alla sidor bryter han ( inte Gud ) ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.|
18|19|11|Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.|
18|19|12|Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.|
18|19|13|Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.|
18|19|14|Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.|
18|19|15|Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.|
( Jag känner mig som en främling i mitt land: detta jag har hört från de röda revolutionära, visst de kan alla skrifter, visst de anpassar dessa Ord efter sina egna mål...Men vi förlåter...)
18|19|16|Kallar Jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.|
18|19|17|Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.|
18|19|18|Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.|
18|19|19|Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.|
18|19|20|Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.|
18|19|21|Haven misskund ( barmhärtighet ) , haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.|
18|19|22|Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?|
( mitt budskap )
18|19|23|Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,|
18|19|24|ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan! |
Hmmmm... Han är fångad, någonstans ute i Giganten?
Spekulation, spekulation, spekulation, kom ihåg: det är spekulation, för varken örnen eller falken kan se det:
eller de besynnerliga smällar som då och då hörs från Iran, Hmmmm...
18|19|25|Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.|
18|19|26|Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud!!*|
* Han menar att Han ska påminna Gud - om "människor"!
18|19|27|Ja, honom ( förlossaren- okunnig En! ) skall jag få skåda, mig till hjälp!, för mina ögon skall jag se honom!, ej såsom en främling!!; därefter trånar jag i mitt innersta!!!!|
18|19|28|Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" - såsom vore skulden att finna hos mig -|
18|19|29|då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.|
( Man ska inte anfalla men klämma! )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar