Sure 38, fortsättning - del 14

----------------------

I Guds namn, barmhärtigaste, snällaste

------------------------------- 

Det finns ingen gravitation men gravitation!

----------------------------------------

Och fortsättning av "KOSMOS - en kort historia":

Aristoteles ansåg att all materia i universum var uppbyggd av de fyra grundläggande elementen jord, luft, eld och vatten. Dessa element påverkades bara av två krafter: gravitation,

tendensen för jord och vatten att sjunka, och levitation, tendensen för luft och eld att stiga. Denna uppdelning av universums innehåll i materia och krafter används än i dag...

JJ Thomson använde en experimentutrustning som ganska mycket liknade ett modernt TV-rör: en rödglödgad metalltråd gav ifrån sig elektroner och eftersom dessa har negativ elektrisk laddning, kunde man accelerera dem mot en fosforbelagd skärm med hjälp av ett elektriskt fält. När elektronerna träffade skärmen, avgavs små Ijusblixtar...

Till en början trodde man att atomkärnan bestod av elektroner och olika antal av en positivt laddad partikel vid namn proton, från ett grekiskt ord med betydelsen "första", eftersom den ansågs som den fundamentala enheten av vilken allt var uppbyggt. Men James Chadwick upptäckte att atomkärnan innehöll ytterligare en partikel, som hade nästan samma massa som en proton men ingen elektrisk laddning och blev kallad neutron...

Till för ungefär tjugo år sedan trodde man att protonerna och neutronerna var "elementär" -partiklar, men experiment där protoner fick kollidera med andra protoner eller med elektroner i höga hastigheter visade att de i själva verket bestod av ännu mindre partiklar. Dessa partiklar kallades kvarkar av Murray Gell-Mann.  Kvarkar är mycket mindre än det synliga ljusets våglängd....

Frågan blir då: vilka är de verkliga elementarpartiklarna, de grundläggande byggstenarna som allt är uppbyggt av? Eftersom ljusets våglängd är mycket längre än atomens storlek, kan vi inte hoppas på att kunna "titta" på atomens delar på vanligt sätt. Vi måste använda något som har mycket kortare våglängd. Som vi såg i förra kapitlet, säger kvantmekaniken att alla partiklar i själva verket är vågor och att ju högre energi partikeln har, desto kortare är den motsvarande vågens våglängd. Det bästa svaret som vi kan ge på vår fråga beror alltså på hur hög partikelenergi vi har till vårt förfogande, eftersom detta bestämmer hur små ting vi kan titta på...

Med hjälp av den våg/partikel -dualism kan allting i universum, även ljus och gravitation, beskrivas i form av partiklar. Dessa partiklar har en egenskap som kallas spinn. Ett sätt att föreställa sig spinn är att tänka sig partiklarna som små snurror som roterar kring en axel.  Denna bild kan emellertid vara vilseledande, eftersom kvantmekaniken säger att partiklarna inte har några väldefinierade rotationsaxlar. Vad spinnet egentligen talar om för oss är

hur partikeln ser ut från olika utsiktspunkter. En partikel med spinn O är som en punkt: den ser likadan ut från alla riktningar. En partikel med spinn 1 är å andra sidan som en pil: den ser olika ut från olika riktningar. Bara om man vrider den ett helt varv, ser partikeln likadan ut igen. En partikel med spinn 2 är som en pil med två pilspetsar: den ser likadan ut om man vrider den ett halvt varv (180 grader). På liknande sätt ser partiklar med högre spinn-tal likadana ut när man vrider dem mindre delar av ett helt varv. Allt detta verkar tydligt och begripligt, men det finns märkligt nog partiklar som inte ser likadana ut om man bara vrider dem ett helt varv: man måste vrida dem två hela varv! Sådana partiklar sägs ha spinn 1/2...

( Och många Hmmmm...ar: Partiklar borde vara ( ihåliga) ”trådar” (kvarkar?) , med olika skepnad som genomskinligt och med olika former som liknar ”Twist”,  ”Cruel”, ”Human DNA”... och de borde påverkas, deformeras av vågor. Detta betyder att ljuset / partiklarna som sprids och färdas i alla riktningar ( Konstig! För enligt den  klassiska fysiken borde den/de färdas i ett enda riktning i fall ”källan” har inte sprängts i luften!)  bör påverka sin närliggande ”trådar” ( som i sin tur påverkar andra närliggande trådar) på ett och samma sätt: somliga trådars våglängd skulle bli lika med ljusets våglängd! ( Men vart tar partiklarna sin massa?)

Eller kanske ljuset, partikelns massa / energi gör att de närliggande ”trådar” ändrar sina form : det blir som en fluktuerande tunnel och då man kan se den fluktuerande ljuset / elektron (laser)  som färdas på ett enda bana men inte i miljoner olika banor !   Men varför ser vi ljuset från alla håll?  Kanske på grund av att dessa tättpackade  (ihåliga) ”trådar” ( Spinn ½) fungerar som spegel !?  ( Hmmmm, kanske detta förklarar varför då en elektron passerar spalterna uppträder den konstig i bandmönstret: det närliggande tråden reflekterar elektronens-ljus? )   Med andra ord betyder det att den verkliga partikeln färdas i ett enda ”väg” men vi uppfattar att ljuset färdas/finns i alla riktningar!  Hmmmm, snacka om synvilla....  Men jag tror att själva partiklen (ar)  från ett stationär ljus källa sitter kvar på sitt plats men vi ser de genom den fluktuerande tunneln.  Hmmm... kan man skicka ett våg (med halva fas) för att möta ett ljus/partikel och se om partikeln/ ljus försvinner då de möts på ett fredlig uppförande?   ) 

Alla kända partiklar i universum kan indelas i två grupper: partiklar med spinn 1/2, som bildar materian i universum och partiklar med spinn 0, 1 och 2, som ger upphov till krafter mellan materia-partiklarna. Materia-partiklarna lyder något som kallas Paulis uteslutningsprincip. Paulis uteslutningsprincip säger att två liknande partiklar inte kan existera i samma tillstånd, dvs de kan inte både ha samma läge och samma hastighet (inom gränserna för osäkerhetsrelationen). Uteslutningsprincipen har avgörande betydelse, eftersom den förklarar varför materia-partiklarna inte kollapsar till ett tillstånd av mycket hög masstäthet under inflytande av de krafter som alstras av partiklarna med spinn 0, 1 och 2. Om materia-partiklarna har nära nog samma lägen, måste de ha olika hastigheter, vilket innebär att de inte stannar kvar i samma läge särskilt länge. Om världen hade skapats utan uteslutningsprincipen, skulle kvarkarna inte bilda avgränsade och väldefinierade protoner och neutroner. Dessa skulle inte heller kunna bilda avgränsade och väldefinierade atomer tillsammans med elektronerna. De skulle i stället alla kollapsa till en enda, ungefär jämnt fördelad tät "soppa"....

Diracs teori förutsade också att elektronen borde ha en partner: en antielektron eller positron. Vi vet nu att alla partiklar har en antipartikel, tillsammans med vilken de kan förintas. (När det gäller kraftbärande partiklar, är antipartiklarna samma som partiklarna själva.) Det kan finnas hela antivärldar och antimänniskor som är gjorda av idel antipartiklar....

Det finns många fler partiklar än antipartiklar omkring oss....

I kvantmekaniken bärs alla krafter eller växelverkningar mellan materia-partiklar av partiklar med heltalsspinn - 0, 1,2.  Det som händer är att en materia-partikel, t ex en elektron eller en kvark, utsänder en kraftbärande partikel. Rekylen från detta ändrar materia-partikelns hastighet. Den kraftbärande partikeln kolliderar sedan med en annan materia-partikel och blir absorberad. Kollisionen ändrar hastigheten hos den andra partikeln, precis som om det hade verkat en kraft mellan de två materia-partiklarna. En viktig egenskap hos de kraftbärande partiklarna är att de inte lyder uteslutningsprincipen. Det betyder att det inte finns någon gräns för hur många kraftbärande partiklar som kan utbytas och att de därför kan ge upphov till starka krafter. Om de kraftbärande partiklarna emellertid skulle ha stor massa, blir det svårt att alstra och utväxla dem över stora avstånd. De krafter som de bär verkar därför bara på korta avstånd. Om de kraftbärande partiklarna å andra sidan inte har någon egen massa, kommer kraften att verka på långt avstånd. De kraftbärande partiklar som utväxlas mellan materia-partiklar sägs vara virtuella partiklar, ty i motsats till "verkliga" partiklar kan de inte direkt påvisas med en partikeldetektor. Vi vet emellertid att de existerar, eftersom de har en mätbar effekt: de ger upphov till krafter mellan materiapartiklar. Under vissa omständigheter existerar partiklarna med spinn 0, 1 och 2 också som verkliga partiklar, som kan påvisas direkt. Då ter de sig för oss som något som en klassisk fysiker skulle kalla vågor, t ex som isvågor eller gravitationella vågor. De kan ibland avges när materiapartiklar växelverkar med varandra genom att utväxla virtuella kraftbärande partiklar. (För att ta ett exempel, beror elektriska repellerande kraften mellan två elektroner på en utväxling av två virtuella fotoner, som aldrig kan påvisas direkt;  men om en elektron rör sig förbi en annan, kan det avges verkliga fotoner, som vi kan påvisa som ljusvågor.)...

Kraftbärande partiklar kan indelas i fyra kategorier, beroende på styrkan hos den kraft som de bär och på beskaffenheten av de partiklar med vilka de växelverkar. Det måste understrykas att denna indelning i fyra klasser är gjord av människor;  den är bekväm när man konstruerar partiella teorier, men den kanske inte svarar mot något djupare. I sista hand hoppas de flesta fysiker att finna en enhetlig teori som förklarar alla de fyra krafterna som olika aspekter av en enda kraft. Många skulle faktiskt hävda att detta är det främsta målet för fysiken i dag.....

Den första kategorin är gravitationskraften. Den är en universell kraft, dvs alla partiklar känner av gravitationskraften,  beroende på partikelns massa eller energi. Gravitationen är i särklass svagast av de fyra krafterna. Den är så svag att vi inte alls skulle märka den om det inte vore för två egenskaper som den har: den kan verka över långa avstånd och den är alltid attraherande.  Detta innebär att de mycket svaga gravitationella krafterna mellan de enskilda partiklarna i två stora kroppar, t ex jorden och solen, kan alla läggas samman för att ge en avsevärd totalkraft. De andra tre krafterna verkar endera bara på korta avstånd eller är ibland attraherande och ibland repellerande, vilket gör att de tenderar att ta ut varandra. I det kvantmekaniska sättet att se på det gravitationella fältet åskådliggörs gravitationskraften mellan två materiapartiklar som buret av en partikel med spinn 2, som kallas graviton. Gravitonen har ingen egen massa, vilket gör att den kraft som den bär har lång räckvidd. Gravitationskraften mellan solen och jorden tillskrivs utväxlingen av gravitoner mellan de partiklar som bildar dessa himlakroppar. Även om de utväxlade partiklarna är virtuella, ger dessa tveklöst en mätbar effekt - de far jorden att kretsa kring solen! Verkliga gravitoner bildar det som klassiska fysiker skulle kalla gravitationsvågor, som är mycket svaga och så svåra att påvisa att de hittills aldrig har observerats.

Nästa kategori är den elektromagnetiska kraften, som växelverkar med elektriskt laddade partiklar som elektroner och kvarkar, men inte med oladdade partiklar som gravitoner. Den är mycket starkare än den gravitationella kraften: den elektromagnetiska kraften mellan två elektroner är: en etta följd av 42 nollor - större än den gravitationella kraften. Det finns emellertid två slags elektriska laddningar, positiva och negativa. En stor kropp, t ex jorden eller solen, innehåller nästan precis lika många positiva laddningar som negativa laddningar. De attraherande och repellerande krafterna mellan de enskilda partiklarna tar alltså nära nog ut varandra och det blir mycket litet elektromagnetisk netto-kraft kvar. I den lilla skalan, på atomernas och molekylernas nivå, dominerar emellertid den elektromagnetiska kraften. ... Men när en elektron växlar från en elektronbana i en atom till en annan bana närmare atomkärnan, avges energi och en verklig foton utsänds - vilket kan observeras av det mänskliga ögat som synligt ljus om fotonen har rätt våglängd eller av en fotondetektor i stil med en fotografisk film.

Den tredje kategorin är den svaga kärnkraften, som står för radioaktiviteten och som verkar på alla materiapartiklar med spinn 1/2, men inte på partiklar med spinn 0, 1 och 2, t ex inte på fotoner och gravitoner. Man förstod inte den svaga kärnkraften särskilt väl förrän år 1967, då Abdus Salam vid Imperial College i London och Steven Weinberg vid Harvard båda föreslog teorier som förenade den svaga kärnkraften med den elektromagnetiska kraften, precis som Maxwell hade förenat elektricitet och magnetism omkring hundra år tidigare. De menade att det förutom fotonen fanns ytterligare tre andra spinn-1-partiklar, som var bärare av den svaga kraften och de den kollektiva benämningen massiva vektor-bosoner. De kallades W+,  W-  och Z°  och var och en hade en massa på omkring 100 GeV (GeV står för gigaelektronvolt eller tusen miljoner elektronvolt). Weinberg – Salam – teorin uppvisar en egenskap som kallas spontant symmetribrott. Det betyder att ett antal partiklar som vid låga energier tycks vara helt olika, visar sig egentligen vara samma partikel, men i olika tillstånd. Vid höga energier beter sig alla dessa partiklar på liknande sätt. ...

Den fjärde kategorin är den starka kärnkraften, som håller samman kvarkarna i protonen och neutronen och håller ihop protonerna och neutronerna i atomkärnan. Man tror att bäraren av denna kraft är ytterligare en spinn-1-partikel, gluonen, som bara växelverkar med sig själv och med kvarkarna. Den starka kärnkraften har en märklig egenskap som kallas inneslutning: den binder alltid ihop partiklar till kombinationer som inte har någon färg. Man kan inte ha en ensam kvark, eftersom den skulle ha en färg (röd, grön eller blå). I stället måste en röd kvark förenas med en grön kvark och en blå kvark med hjälp av ett "snöre" av gluoner (rött + grönt + blått = vitt). En sådan trio bildar en proton eller en neutron. En annan möjlighet är ett par som består av en kvark och en antikvark (röd + antiröd, eller grön + antigrön, eller blå + antiblå = vit). Sådana kombinationer bildar partiklar som kallas mesoner, som är instabila, eftersom kvarken och antikvarken kan förinta varandra och ge elektroner och andra partiklar som resultat. Inneslutningsprincipen förhindrar på liknande sätt ensamma gluoner att existera, eftersom gluoner också har färg. Man måste i stället ha en uppsättning gluoner vars färger sammanlagt ger vitt. En sådan uppsättning bildar en instabil partikel som kallas "klisterboll".... Det finns emellertid en annan egenskap hos den starka kärnkraften, en egenskap som kallas asymptotisk frihet. Den gör att begreppen kvark och gluon går att definiera väl. Vid normala energier är den starka kärnkraften mycket stark och binder ihop kvarkar mycket tätt. Experiment med stora partikelacceleratorer visar emellertid att den starka kraften blir mycket svagare vid höga energier och då beter sig kvarkar och gluoner nästan som fria partiklar.

Framgångarna med att förena den elektromagnetiska kraften och den svaga kärnkraften ledde till ett antal försök att foga ihop dessa två krafter med den starka kärnkraften till något som på engelska har fått beteckningen Grand Unified Theory (eller GUT), den stora förenade teorin. Benämningen utgör en rätt stor överdrift: de teorier som har kommit fram är inte så förfärligt stora och inte heller förenade, eftersom de inte inkluderar gravitationen. Grundtanken i GUT-teorierna är följande:

1 - den starka kärnkraften blir svagare vid höga energier.

2 - Å andra sidan blir den elektromagnetiska kraften och den svaga kärnkraften, som inte är asymptotiskt fria, starkare vid höga energier.

3 - Vid en viss mycket hög energi, kallad GU-energin eller den stora föreningsenergin, kommer alla dessa krafter att ha samma styrka och skulle därför kunna vara blott olika aspekter av en enda kraft.

GUT-teorierna förutsäger också att de olika partiklarna med spinn 1/2, som t ex kvarkar och elektroner, kommer även de att bli i princip likadana vid GU-energin, vilket således åstadkommer ännu en förening av olika teorier.

Värdet på GU-energin är inte speciellt väl känd, men den bör troligen vara minst tusen miljoner miljoner GeV....

Materian på jorden består huvudsakligen av protoner och neutroner, vilka i sin tur består av kvarkar. Det finns inga antiprotoner och antineutroner (som består av antikvarkar), annat än de fatal exemplar som fysikerna framställer i stora partikelacceleratorer. De kosmiska strålarnas sammansättning tyder på att detta gäller all materia i vår galax: det finns inga antiprotoner eller antineutroner, annat än ett fåtal exemplar som bildas i hög-energetiska kollisioner i form av partikel/antipartikel - par. Om det skulle finnas stora regioner med antimateria i vår galax, skulle vi förvänta oss att se stora strålningsmängder från gränsområdena mellan regionerna med materia och antimateria, där många

partiklar skulle kollidera med sina antipartiklar, förinta varandra och avge högenergetisk strålning.

Vi har inga direkta bevis på huruvida materian i andra galaxer består av protoner och neutroner eller av antiprotoner och antineutroner, men det måste vara antingen eller: den kan inte finnas i någon blandning, eftersom vi även då skulle ha observerat stark strålning från alla annihilationerna (förintelserna)....

GUT-teorierna inkluderar inte gravitationskraften. Det spelar inte så stor roll, ty gravitationen är en så svag kraft att man vanligtvis kan bortse från dess effekter när man sysslar med elementarpartiklar och atomer. Men det faktum att den både har lång räckvidd och att den alltid är attraherande betyder att dess effekter ackumuleras. För ett tillräckligt stort antal materiapartiklar kan gravitationskrafterna dominera över alla andra krafter. Det är därför gravitationen som bestämmer universums utveckling. T o m hos objekt som inte är större än stjärnor kan gravitationens attraherande kraft vinna över alla andra krafter och få stjärnan att kollapsa.....

Termen svart hål är av mycket sentida ursprung. Den myntades 1969 av den amerikanske forskaren John Wheeler som ett målande uttryck för en tanke som går minst tvåhundra år tillbaka i tiden, till en epok då det fanns två teorier om ljuset. Den ena, som Newton föredrog, sade att ljuset bestod av partiklar; den andra menade att ljuset bestod av vågor. Vi vet nu att båda teorierna faktiskt är riktiga. Genom kvantmekanikens våg/partikel-dualism kan ljus betraktas som både en våg och en partikel. Av teorin att ljuset bestod av vågor framgick det inte klart hur ljuset borde reagera på gravitation. Men om Ljuset bestod av partiklar, kunde man vänta sig att partiklarna påverkades av gravitationen på samma sätt som kanonkulor, raketer och planeter. I början trodde man att ljuspartiklar färdades oändligt fort, så att gravitationen inte skulle orka bromsa dem, men Roemers upptäckt att Ljuset färdas med ändlig hastighet betydde att gravitationen kunde få en viktig effekt.

I själva verket är det inte helt korrekt att behandla ljus som kanonkulor enligt Newtons gravitationsteori, eftersom ljusets hastighet är fixerad. (En  kanonkula som skjuts upp från jorden kommer att bromsas av gravitationen, stanna upp och till slut falla tillbaka mot jorden; en foton måste emellertid fortsätta uppåt med konstant hastighet. Hur kan Newtons  gravitation då påverka ljuset?)

(Om min antagande om ”trådar” gäller: ljus/partikeln påverkas av gravitationen men inte ”trådar”, för trådar fungerar som spegel och spegel visar hur ljuset/partikeln mår, dessutom om ”trådar” fungerar som spegel då partiklarna borde rotera åt andra håll, bland annat!  Dessutom ”trådar” borde orientera sig klotformigt, och detta betyder kamouflage för utomjordningar! )

För att förstå hur ett svart hål ska kunna bildas behöver vi först förstå en stjärnas livscykel. En stjärna bildas när en stor mängd gas (mest väte) börjar kollapsa in mot sig själv på grund av dess gravitationella attraktion. När den drar ihop sig kolliderar gas atomerna allt oftare med varandra och gör det med allt större hastighet - gasen värms upp. Till slut blir gasen så het att när väteatomerna kolliderar, studsar de inte längre mot varandra utan smälter i stället samman för att bilda helium.   

Värmen som utvecklas vid denna reaktion, som är som en kontrollerad vätebombsexplosion, är det som får stjärnan att lysa. Den extra värmeutvecklingen ökar också gasens tryck till dess att trycket blir tillräckligt högt för att väga upp den gravitationella attraktionen. Gasen slutar då att dra ihop sig. Det hela liknar situationen i en ballong - det råder jämvikt mellan lufttrycket inne i ballongen, som försöker utvidga ballongen och spänningen i gummit, som försöker göra ballongen mindre. Stjärnorna befinner sig länge i en sådan stabiljämvikt, där värmeutvecklingen från kärnreaktionerna balanserar den gravitationella attraktionen. Till slut kommer stjärnans väte och andra kärnbränslen emellertid att ta slut. Paradoxalt nog tar bränslet slut fortare ju mer bränsle det fanns från början.

Det beror på att en stjärna med större massa måste vara hetare för att balansera den större gravitationella attraktionen. Och ju hetare stjärnan är, desto snabbare kommer den att förbruka sitt bränsle. När en stjärna har förbrukat sitt bränsle, börjar den kallna och följaktligen också att dra ihop sig. Vad som sedan kan hända med den är något som man inte började förstå förrän mot slutet av 1920-talet.

Chandrasekhar beräknade att en kall stjärna med större massa än omkring en och en halv solmassa inte skulle orka stå emot sin egen gravitation. (Denna massa går under namnet Chandrasekhar-gränsen.)  Ungefär samtidigt gjorde den ryske forskaren Lev Davidovitj Landau en liknande upptäckt.  Detta fick allvarliga konsekvenser för tunga stjärnors slutliga öde. Om stjärnan är lättare än Chandrasekhar-gränsen, kan den så småningom sluta att dra ihop sig och slutligen bli kvar i

form av en "vit dvärg" med en radie på några tusen kilometer och en densitet (masstäthet) på hundratalet ton per kubikcentimeter. En vit dvärg hålls uppe av den från uteslutningsprincipen härledda repulsionen mellan elektronerna i dess materia.  Vi observerar en mängd vita dvärgstjärnor. En av de första som upptäcktes är en stjärna som kretsar kring Sirius, natthimlens ljusaste stjärna.

( Hmmm...  kanske rymden böjer sig inte på grunda av en stor massa säg jorden! Jag menar att man borde skilja åt den fasta fasen och den gasformiga fasen. De har olika egenskaper. Om man lägger ett klot med stor densitet  under vatten, vad händer?  Blir vattnet böjd omkring klotet eller dess densitet ökas på grund av klotets vikt?  Om man byter vattnet med säg olja vad händer det? Om man kokar oljan / klotet och ser vad händer med fältet nära klotet?  Nej, rymden kröks inte på grund av gravitation men dess täthet ökar och därav ökar gravitationen!  "Ett planet har en stor, kraftig, tätt hårig skalle som min favorit allergi blomma pollen som jag brukade leka med när jag var liten men ingen förstod varför jag mådde illa..."  ( jämför med "Ett svart hål har inget hår" här under.)  Om rymden böjer sig, alltså den borde ha massa ( vilket har) då den böjda rymden skulle inte tillåta ( åtminstone minska det ordentligt) att något växelverkan skulle hända med andra massor på rymden men vi har läst att gravitationen kan verka över långa avstånd och den är alltid attraherande. Och dessutom om den andra massa också har böjt sin egen rymd då blir det ännu svårare för gravitation att ta kontakt. Allt faller på jorden även inne i jorden på grund av att det finns strålning men icke synligt strålning ( Gud skapade allting i par ), som är som ett massiv tättpackade hår framkallat på grund av något ämne eller som protoner eller ... som har vuxit genom att förenat med sig / andra. Detta hopfogade förstärkning, kan liknas med en magnet som har förstärks med två icke magnetiska plattor på sidor. 

Därför allting faller på jorden: himla kroppar fastnar i håret för att förena sig för att få en jämvikt: av jorden du är kommen till jorden ska du... Därför hela universum rör på sig, de faller på den stora Jorden. Hmmmm, Dolda variable-teori !)   

Därefter bevisade jag 1971 att alla stationära roterande svarta hål faktiskt har en sådan symmetriaxel. Till slut använde sig David Robinson vid sådan symmetriaxel. Till slut använde sig David Robinson via sådan symmetriaxel. .... ett svart hål av detta slag måste faktiskt svara mot Kerr-lösningen. Efter en gravitationella kollaps måste ett svart hål alltså komma till ett vilotillstånd där det kan rotera, men inte pulsera. Dessutom skulle dess storlek och form enbart bero på dess massa och rotationshastighet, inte på egenskaperna hos den himlakropp som hade kollapsat. Detta resultat blev känt i form av maximen : "Ett svart hål har inget hår". "Inget hår"- teoremet är av stor praktisk betydelse........

---------------------------

I Guds namn, barmhärtigaste, snällaste

------------------------------------